▴ IF THERE'S A ROCKET TIE ME TO IT ▴

I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken

Det flimrar framför ögonen, bultar i tinningarna, trycker över bröstet och kryper innanför huden. Tårarna rinner, huvudet snurrar, händerna saknar känsel och andningen är tung. Allt gör ont. Ångesten står mig upp över öronen och jag är så himla nära bristningsgränsen. Precis allting är så jävla svårt och övermäktigt. Det känns verkligen, verkligen som att jag håller på att tappa greppet nu och jag känner mig så handfallen och fullkomligt oförmögen att förändra det faktumet. Men framför allt känner jag mig fruktansvärt ensam, uppgiven och värdelös.
 
Cigarettpaketet ekar tomt, tröjärmens slut är blöt och illaluktande av magsaft, blåmärken har framkallats på blek hud och jag tror att stunden då jag återförenas med rakbladet snart är kommen. Det kommer att bli en lång, lång natt.