▴ IF THERE'S A ROCKET TIE ME TO IT ▴

Alla viskningar från dig som finns i rymden, alla löften ifrån Gud om att det går

Från bussterminalen navigerar jag mig in på universitetssjukhuset, genom centralhallen mot södra entrén och med hjälp av hissen åker jag upp tre våningar till din vårdavdelning. Onkologiska mottagningen, Q4A1. Du har samlat kraft för att ta dig upp ur landstingets lakan och möter mig i korridorerna, men ber snabbt om att få gå tillbaka till rummet för att vila. Du är trött och rör dig genom salarna i bara strumplästen med hasande steg och droppställningen tätt intill. Jag kom för att hälsa på så fort jag kunde efter mitt avslutade arbetspass vid middagstid, och när du ätit upp halva portionen av sjukhusmaten som serveras lika blek som din hy blivit så är det jag som går undan med tallriken till brickstället. Cytostatikan de ger dig intravenöst börjar redan nu ta ut sin rätt, för den dödar inte bara din cancer; den dödar dina friska celler också. Långsamt dör du och du orkar inte. 
 
Vi har inte setts på ett år men jag spenderar varenda lediga minut hos dig den första tiden efter inläggningen. Ibland pratar vi om allt men ibland sitter vi tysta. I sängen, i fåtöljen, på pinnstolarna. Timme ut, timme in. Dag, efter dag. De passerar en efter en och jag är där hela tiden och kan inte undgå att på nära håll se hur du blir allt sämre. Tröttare. När du vill känna på vårvärmen som äntligen nått staden så vi går ut en stund på balkongen för att andas frisk luft, och när du vill ta en promenad så åker vi ner till sjukhusets bottenplan och går i cirklar i kafeterian. Ett par varv, både med- och motsols. Men du är sjuk och det dröjer aldrig länge innan du behöver lägga dig i sjukhussängen igen. Det finns så mycket som du vill göra, men du orkar inte. 
 
Du har älskvärda familjemedlemmar som kommer och hälsar på med jämna mellanrum och professionell vårdpersonal som tittar in för att informera om samtalsterapi ta blodprover eller kontrollera infusionen, men det är jag som tillbringar mest tid hos dig och håller din hand hårdast och du säger att jag är bäst som gör det. När du får ont i ryggen tack vare en för mjuk madrass av skumgummi slår vi ut täcket på golvet och lägger oss bredvid varandra. Där får jag vila huvudet mot ditt bröst. Din tröja blir blöt på axeln. Och jag protesterar inte när du vill kolla på South Park; tvärtom låtsas jag brista ut i skratt i takt med ditt, för att samhörigheten med dig värmer mig. Stundtals känns allt precis som vanligt, men jag gråter hela vägen hem till dörren och ända in i sömnen varenda kväll och jag förbannar livet för att vara så orättvist. För att det utsätter dig för sådana hårda prövningar. Orkar du? Snälla säg att du orkar.
 
Jag hör tvivel och avrådan i mina vänners röster redan när de inleder sina meningar med att berömma mig för min styrka, för de avslutas alltid med varningar och ord om att jag måste lova dem att vara försiktig. Att det är modigt och fint av mig att välja att finnas där vid din sida trots allt som hänt, men att jag måste akta mig, ta det lugnt och vara förberedd på att det kan bli tufft. Men jag funderade aldrig en sekund på rätt och fel när beskedet nådde mig och har inte gjort det en enda gång sedan dess. Jag måste axla tyngden och bära den med dig, för du är sjuk och du orkar inte.
 
Du orkar inte ensam. Men tillsammans gör vi kanske det.