Idag är allt bara minnen, och sådana bleknar med tiden
Det här blir kanske ett lite annorlunda inlägg som skiljer sig från mina tidigare, men jag måste verkligen kasta ut den här frågan till er. Det finns ingen annanstans jag kan vända mig. Och innan ni fortsätter: jag lägger in en extra varning angående prat om självskador/ärr. Läs inte vidare i inlägget om det är ett triggande ämne för er. ♥
Så. Ett av de självskadebeteenden jag använde mig av tidigare var att skära, framför allt på låret. Det är varken någonting jag är stolt över eller ångrar. Jag döljer gärna mina ärr för att undvika blickar eller frågor, men betraktar dem personligen absolut inte som någonting fult per definition. De är en del av mig och vad jag gått igenom. Mest skada tog jag såklart inombords, men vissa av mina strider avspeglas också på min kropp och ärren tillhör den kategorin. Mer än så är det inte i mina ögon. Många av ärren har bleknat med tiden, för om jag inte minns fel så var senaste gången jag skar mig i november 2014. Det var drygt ett år sedan, med andra ord.
Men just den gången, den novemberkvällen, drog jag på mig vad som nu kommit att bli ett djävulens ärr på underarmen. Till en början var det nog inte särskilt illa, men jag var där och rispade allt djupare under typ två dygns tid och lät det aldrig läka ordentligt. Och DET ärret hatar jag mer än allt ont i livet. Det är liksom svullet, rodnat och hårt. Ibland känner jag av en pulserande smärta, men framför allt så kliar det. Vi snackar alltså dagligen här, och det känns verkligen inte bra. Det är påfrestande både kroppsligt men också psykiskt. Jag blir bokstavligen illamående när jag tittar på det ärret – det ser helt enkelt förjävligt ut och är verkligen enerverande. Som jag nämnde är min syn på mina ärr generellt väldigt avslappnad, men just detta smärtar mig verkligen själsligt. Allt oftare vill jag bara skära bort det helt för att sedan kunna åka in på sjukhuset och få det sytt ordentligt för att det ska läka finare. Ja, ni fattar. Helt ohållbart. Detta inlägg är till exempel skrivet i affekt för att jag precis såg det under lysrörsljus och jag. står. fan. inte. ut. längre. Kan en göra någonting åt sådana ärr? Finns det någon kräm att köpa? Jag är tacksam för all hjälp jag kan få. Puss, ta hand om er.
Men just den gången, den novemberkvällen, drog jag på mig vad som nu kommit att bli ett djävulens ärr på underarmen. Till en början var det nog inte särskilt illa, men jag var där och rispade allt djupare under typ två dygns tid och lät det aldrig läka ordentligt. Och DET ärret hatar jag mer än allt ont i livet. Det är liksom svullet, rodnat och hårt. Ibland känner jag av en pulserande smärta, men framför allt så kliar det. Vi snackar alltså dagligen här, och det känns verkligen inte bra. Det är påfrestande både kroppsligt men också psykiskt. Jag blir bokstavligen illamående när jag tittar på det ärret – det ser helt enkelt förjävligt ut och är verkligen enerverande. Som jag nämnde är min syn på mina ärr generellt väldigt avslappnad, men just detta smärtar mig verkligen själsligt. Allt oftare vill jag bara skära bort det helt för att sedan kunna åka in på sjukhuset och få det sytt ordentligt för att det ska läka finare. Ja, ni fattar. Helt ohållbart. Detta inlägg är till exempel skrivet i affekt för att jag precis såg det under lysrörsljus och jag. står. fan. inte. ut. längre. Kan en göra någonting åt sådana ärr? Finns det någon kräm att köpa? Jag är tacksam för all hjälp jag kan få. Puss, ta hand om er.