Doft av juli kvar i tyget, mitt bränsle för en kall oktober
Lika otröstliga som oförklarbara är mina numera vanligt förekommande gråtattacker. De uppstår mer ofta än ibland; sköljer över mig som den största av flodvåg och får mig att hulka intensivt i timmar. Jag kan i de mest absurda situationer finna mig själv med en orytmisk andning och tårar rinnandes längs kinderna. Vad jag däremot inte finner är en anledning till varför. Jag har inte den minsta lilla aning om hur det kunde bli såhär. Visst finns det saker jag skulle kunna, och kanske till och med skulle behöva, gråta ut över. På många sätt har det här varit ett av mina tuffaste år någonsin. Det har verkligen utmanat min inre kraft och styrka. Men jag känner mig inte ledsen. Inte egentligen. Inte jämt.
Jag tror att det beror på att jag inte längre kommer i kontakt med mina känslor på samma sätt som förut. Alltid har jag varit skör, men numera är det som att jag har en hög barriär runt mig som skyddar mig från att känna för mycket. Om detta är ett beteende jag själv kontrollerar, eller om det är någonting undermedvetet, är ännu ett frågetecken. Kanske är det en försvarsmekanism; min överlevnadsstrategi för att klara mig igenom årstiden och stundande orosmoln.
Det är minusgrader utomhus och löven har fallit ifrån björkarna nu. De ligger bleka och dystra på marken. Under en långpromenad tidigare i veckan kunde jag nästan se mig själv i dem. Färglös, matt, uppgiven. Och jag tänkte att det vore så skönt, att få ligga ner, precis där på trottoaren och vila lite. Kanske låta vinden fånga upp mig, och bara följa med.