Här är min vilda längtan, här är min jävla trasighet
Insikten har nått mig under dessa dagar: jag är sjuk i min ätstörning, jag är inte redo att bli frisk från den, men jag vill åtminstone känna mig lycklig, stundom. Och den känslan, om än bara inbillad och falsk, kan svält och viktnedgång ge mig.
Den gångna veckan har jag spenderat hos föräldrarna i mitt barndomshem, och min strikta kosthållning har verkligen satts på paus under detta besök. Här finns för många frestelser att falla för och för många rutiner att falla ur. Som om inte det vore nog så har jag också åkt på en förkylning, för tredje gången denna hösten, och således inte varit det minsta förmögen att träna bort alla onödiga kalorier. Och herregud. Jag mår verkligen inte bra psykiskt av att, i ätstörningens mått mätt, äta mycket, regelbundet och ohälsosamt. Framför allt inte i kombination med att inte kunna röra på mig i den utsträckningen jag vill. De stora måltiderna och de obarmhärtiga sockerchockerna jag utsatt min arma kropp för har gjort mig omtöcknad både fysiskt och mentalt. Ångesten skaver och kryper i min kropp i skrivande stund, och har gjort det de senaste åtta dagarna. Det är en olidlig känsla.
Den gångna veckan har jag spenderat hos föräldrarna i mitt barndomshem, och min strikta kosthållning har verkligen satts på paus under detta besök. Här finns för många frestelser att falla för och för många rutiner att falla ur. Som om inte det vore nog så har jag också åkt på en förkylning, för tredje gången denna hösten, och således inte varit det minsta förmögen att träna bort alla onödiga kalorier. Och herregud. Jag mår verkligen inte bra psykiskt av att, i ätstörningens mått mätt, äta mycket, regelbundet och ohälsosamt. Framför allt inte i kombination med att inte kunna röra på mig i den utsträckningen jag vill. De stora måltiderna och de obarmhärtiga sockerchockerna jag utsatt min arma kropp för har gjort mig omtöcknad både fysiskt och mentalt. Ångesten skaver och kryper i min kropp i skrivande stund, och har gjort det de senaste åtta dagarna. Det är en olidlig känsla.
Men nya tider stundar, och i och med detta kvävande bakslag har jag nu funnit motivation till att hitta tillbaka till mina vanliga rutiner, och från och med nu återgå till att köra på stenhårt fram tills nyårsafton. Det känns som ett sådant självklart beslut, när jag så uppenbart mår bättre av den typen av leverne. Och jag antar att ni vet hur melodin brukar låta; detta är bara en av många repetitioner. Men jag ska tömma kyl, frys och kökkskåp på otillåtna livsmedel, fylla min kropp till brädden med diverse viktminskningspreparat, koffeintabletter samt vitamin- och mineraltillskott, återgå till att ta timlånga promenader och/eller joggingturer per dag samt varva fullständig fasta med en nästintill extrem lågkaloridiet där fett och socker är strängt uteslutet. Jag ser fram emot att än en gång få uppleva svältens lyckokickar och att kunna se resultat framför spegeln. Att dansa i svältens naiva dimma; leva för den.
Lycklig, stundom. Om än bara inbillat och falskt.