Älskling, jag har hittat in från mörkret; det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar
"Sitter du fast? I sådana fall – gör något dumt. Fall till botten. Om din situation försämras kanske du till slut inte finner någon annan utväg än att sakta börja klättra uppåt."
Det var ett rop på hjälp. I ren affekt, under den första panikångestattacken i ledet av vad som kom att bli många fler, hörde jag av mig till en egentligen ganska avlägsen vän en kall natt under någon av mars månads sista dagar. Och jag berättade. Jag berättade om mina hjärnspöken, om hur jag upplevde mig själv vara fångad i ett bottenlöst hål som växte och drog mig ner. Jag berättade att jag knappt kunde hålla huvudet ovanför ytan längre; att jag snart skulle drunkna om ingenting fångade upp mig och förde mig in mot land.
För som ni vet så har jag de senaste månaderna varit så oerhört fylld av ångest och demoner. Ofrivilligt och som på rutin har all min kraft och samtliga av dygnets vakna timmar ägnats åt att avsky och straffa mig själv på alla tänkbara sätt. Så när jag satt där på köksgolvet, med illa dolda spår av kvällens självdestruktivitet omkring mig och läste hans rådgivande sms, så förstod jag inte. Jag kunde inte förstå att han inte förstod, att han inte förstod att jag redan begått alla fel och utsatt mig själv för all världens jävlighet. Att jag redan var precis så förstörd som en människa någonsin kan bli, och att det ändå inte finns någon väg uppåt för jag var fast där, jag var fast där i mitt jävla lidande och det fanns ingen utväg. Jag var övertygad om att jag redan befann mig på den djupaste av avgrunder, övertygad om att det omöjligtvis skulle kunna bli värre, men också fast i tron om att det inte heller fanns något ljus.
Men vet ni vad? Jag förstår honom nu. För det var inte bara en panikångestattack; det var den första i ledet av vad som kom att bli många fler, och startskottet till vad som skulle bli ett större helvete än jag någonsin varit med om tidigare. Ingenting jag någonsin upplevt har varit något i jämförelese. Jag har gått sönder nu, hör ni det, jag har verkligen fallit och nått botten. Och jag gjorde det så fullkomligt och helt, jag har aldrig gått sönder på det viset förut. Jag brukar tappa fotfästet; jag har gjort det så många gånger förut men på något sätt ändå tagit mig igenom det mesta relativt oskadd. Men det här. Jag gick sönder jag FÖLL ISÄR.
Jag förstår honom nu för idag letar jag upp vår konversation, läser igenom hans kloka ord igen och inser att han hade rätt och att det har hänt nu. Jag har nått botten, men tack vare det också nått en vändpunkt. Och det var det där sista fallet som behövdes, och faktiskt räddade mitt liv.
Jag har gjort något dumt, jag har fallit till botten och nu, nu ska jag sakta börja klättra uppåt.