▴ IF THERE'S A ROCKET TIE ME TO IT ▴

Jag har väntat ett helt liv på att vara någon ny

Svälten har nått mig igen med full kraft, och det känns både ledsamt men skamligt nog också väldigt hoppfullt att kunna konstatera det. Jag har saknat den och vad den gör med mig. Tankar som tryggt och stilla vilat undanträngda i bakhuvudet börjar långsamt träda fram, starkare än på länge, och jag går från att bestämt stöta bort dem till att försiktigt omfamna dem. Ännu en gång kretsar livet kring att stå på vågen, skriva listor, skapa excel-dokument, ladda ner diverse hälsoappar, utesluta livsmedel, hoppa över måltider, kontrollera dagsintaget, beställa bantningspreparat, googla effektiva dieter, planera milslånga promenadsträckor, memorera kaloritabeller, sätta upp träningsscheman och anteckna delmål.
 
Det är så sjukt.
 
Men just nu kan jag inte tänka mig något mer meningsfullt än att gå ner i vikt. Bli den människan jag vill vara. Träna tills varenda muskel i kroppen värker, springa tills hjärtat knappt orkar längre, svälta tills det svartnar för ögonen. Jag fantiserar om och inbillar mig att allt kommer bli bättre då. Att jag kommer bli bättre. Bara några kilo till.
 
Jag är så sjuk.