▴ IF THERE'S A ROCKET TIE ME TO IT ▴

Har du en gång släppt in mig så är det där jag blir kvar

Den sista kvällen i staden spenderar vi i sällskap av varandra och några andra på stadens största studentklubb. Vi beställer in några glas och jag flätar fingrar med honom ovanför bordskanten; under låter jag tåspetsen på kängan leta sig upp och ner längs hans jeansbyxa. Kan inte hålla mig från att krama honom, kyssa honom, pilla honom i håret. Det är den sista natten i staden och vi spenderar den tillsammans, bara han och jag under ett duntäcke, ända tills solen går upp.
 
Han sträcker ut sin hand och söker trevande upp min i baksätet på taxibilen. Håller den hårt och smeker handryggen med ömma, cirkulerande tumrörelsen. Jag ser taxametern ticka på och jag vet, att det inte är många meter kvar, inte många minuter kvar, innan vi måste skiljas åt.

I hans öra på perrongen viskar jag kärleksförklaringar och ömma ord; påminnelser och uppmaningar. "Ha det bra, ta väl hand om dig, vi hörs av, kom ihåg att sakna mig". Jag släpper det krampaktiga grepp jag hållit runt hans överkropp och pressar mina läppar mot hans en sista gång. Vet, vet så väl, att jag aldrig kommer få nog av detta. Men att tåget avgår om två minuter och att vi måste skiljas åt nu.

Vi rör oss samtidigt, åt samma håll. Han på perrongen, jag genom tågvagnens mittgång. På väg mot olika platser, mot olika mål. Jag sätter mig ner på mitt säte (vagn 3, plats 32, eller var det kanske 36) och blickar ut för att möta hans blick. Han, mannen i mitt liv. Vi formar våra händer till hjärtan, slänger varandra slängkyssar och pressar handflatorna mot fönsterrutan, utan att för en millisekund släppa blicken från varandra.

Jag sitter på ett tåg i rullning på väg bort för ett tag. Saknaden slår mig, hårdare än på länge. Men jag tittar ut genom fönstret och finner att hans handavtryck är kvar; det har gjort spår i all smuts och damm som fastnat på fönsterrutans utsida. Jag ler för mig själv och jag vet, att fastän det är många dagar kvar, många mil kvar, innan vi ses igen, så är du inte bara kvar där och väntar på mig. Du finns med mig i varenda steg. Min älskade, älskade. 

Älskling, jag har hittat in från mörkret; det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar

"Sitter du fast? I sådana fall – gör något dumt. Fall till botten. Om din situation försämras kanske du till slut inte finner någon annan utväg än att sakta börja klättra uppåt." 

Det var ett rop på hjälp. I ren affekt, under den första panikångestattacken i ledet av vad som kom att bli många fler, hörde jag av mig till en egentligen ganska avlägsen vän en kall natt under någon av mars månads sista dagar. Och jag berättade. Jag berättade om mina hjärnspöken, om hur jag upplevde mig själv vara fångad i ett bottenlöst hål som växte och drog mig ner. Jag berättade att jag knappt kunde hålla huvudet ovanför ytan längre; att jag snart skulle drunkna om ingenting fångade upp mig och förde mig in mot land. 

För som ni vet så har jag de senaste månaderna varit så oerhört fylld av ångest och demoner. Ofrivilligt och som på rutin har all min kraft och samtliga av dygnets vakna timmar ägnats åt att avsky och straffa mig själv på alla tänkbara sätt. Så när jag satt där på köksgolvet, med illa dolda spår av kvällens självdestruktivitet omkring mig och läste hans rådgivande sms, så förstod jag inte. Jag kunde inte förstå att han inte förstod, att han inte förstod att jag redan begått alla fel och utsatt mig själv för all världens jävlighet. Att jag redan var precis så förstörd som en människa någonsin kan bli, och att det ändå inte finns någon väg uppåt för jag var fast där, jag var fast där i mitt jävla lidande och det fanns ingen utväg. Jag var övertygad om att jag redan befann mig på den djupaste av avgrunder, övertygad om att det omöjligtvis skulle kunna bli värre, men också fast i tron om att det inte heller fanns något ljus.

Men vet ni vad? Jag förstår honom nu. För det var inte bara en panikångestattack; det var den första i ledet av vad som kom att bli många fler, och startskottet till vad som skulle bli ett större helvete än jag någonsin varit med om tidigare. Ingenting jag någonsin upplevt har varit något i jämförelese. Jag har gått sönder nu, hör ni det, jag har verkligen fallit och nått botten. Och jag gjorde det så fullkomligt och helt, jag har aldrig gått sönder på det viset förut. Jag brukar tappa fotfästet; jag har gjort det så många gånger förut men på något sätt ändå tagit mig igenom det mesta relativt oskadd. Men det här. Jag gick sönder jag FÖLL ISÄR. 

Jag förstår honom nu för idag letar jag upp vår konversation, läser igenom hans kloka ord igen och inser att han hade rätt och att det har hänt nu. Jag har nått botten, men tack vare det också nått en vändpunkt. Och det var det där sista fallet som behövdes, och faktiskt räddade mitt liv.

Jag har gjort något dumt, jag har fallit till botten och nu, nu ska jag sakta börja klättra uppåt. 

Älskling

Har jag sagt att jag saknar dig? Det gör jag. Men du behöver inte komma tillbaka hit och förstöra mitt liv igen; det har jag blivit så bra på själv sedan du försvann.