▴ IF THERE'S A ROCKET TIE ME TO IT ▴

I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken

Det flimrar framför ögonen, bultar i tinningarna, trycker över bröstet och kryper innanför huden. Tårarna rinner, huvudet snurrar, händerna saknar känsel och andningen är tung. Allt gör ont. Ångesten står mig upp över öronen och jag är så himla nära bristningsgränsen. Precis allting är så jävla svårt och övermäktigt. Det känns verkligen, verkligen som att jag håller på att tappa greppet nu och jag känner mig så handfallen och fullkomligt oförmögen att förändra det faktumet. Men framför allt känner jag mig fruktansvärt ensam, uppgiven och värdelös.
 
Cigarettpaketet ekar tomt, tröjärmens slut är blöt och illaluktande av magsaft, blåmärken har framkallats på blek hud och jag tror att stunden då jag återförenas med rakbladet snart är kommen. Det kommer att bli en lång, lång natt.

Fåglar sjunger likadant oavsett om du finns kvar

Ångesten trycker runt mig likt dykarsjuka, slingrar sig som en kall orm längs min ryggrad och växer sig stark; kraftfull. Känslor som vilat latent under de senaste månaderna börjar vakna till liv igen i takt med att hösten smyger sig på, för jag spenderar mycket tid för mig själv såhär års och det ger mig utrymme att landa och känna efter. Vinterhalvåret kommer sluka mig, den här gången och som så många gånger förr. Det krampaktiga järngreppet som självhatet och panikkänslorna håller mig i hårdnar för varje dag som passerar, och det känns bekant, nästan tryggt. Som någonting förtroget; en gammal vaggvisa från förr.

Det blir alltid såhär under den här årstiden. Jag är så rädd för vad det gör med mig. För när sommarens vitalitet med livets alla möjligheter framför fötterna byts ut mot mörker, kyla och tomhet finns inte längre någon livslust kvar i min arma kropp. Allting i vardagen upplevs plötsligt som understimulerande eller fullständigt övermäktigt. Jag står inte längre ut med mig själv och skulle helst av allt vilja krypa ut ur mitt eget skinn. Min inställning till min egen varelse är så panikfylld att den inte går att greppa eller sätta ord på. Existensen blott en historia av vantrivsel. Jag börjar ifrågsätta mina relationer, för i takt med att självkritiken blir allt större så tvivlar jag också på att jag förtjänar att älskas.

Utomhus håller löven på att ändra färg för att så småningom falla till mark. Jag stannar inomhus för mig själv, och får ännu en gång lov att konstatera att årstidens ensamhet, eftertanke och tystnad är både smärtsam och skadlig. Därför flyr jag som alltid, till sådant som stärker och känns mycket eller sådant som bedövar fullständigt. Eskapismen från mig själv och verkligheten inleds ännu en gång, precis som alla andra år. Destruktivitetens karusell börjar återigen få upp sin fart, snurrar några prövande varv. Och jag kan bara hoppas att hösten är lite snällare mot mig den här gången.

Du kan min portkod, rätta våningen, vet hur man lirkar med min dörr för att öppna den


Försommaren kom och innan jag visste ordet av fick jag min mörkhåriga, Håkan Hellström-skrålande fransos till slut. Den 11:e juni kysste han mig i månskenet inför våra vänner för första gången, deklarerade med ett leende att vi var tillsammans när frågan kom och ändrade vår relationsstatus på Facebook till ”i ett förhållande”. 

Det slår mig ibland hur obeskrivbara känslor till någon annan människa kan vara. För hur mycket jag än försöker så finner jag inte ord för hur fin han är i mina ögon, hur högt mitt hjärta hoppar när våra blickar möts och hur mycket glädje som sprider sig i min kropp av blotta tanken på just honom. Jag finner en mening och något vackert i allt han tar sig för.

Men för ungefär en månad sedan, just innan midnatt, höll han mig i ett järngrepp på centralstationen innan han satte sig på tåget mot Arlanda. Mitt hjärta skulle nämligen resa 10 000 km ifrån mig och någonstans där råkade han visst ta med sig en del av mig också. Ingenting är längre fulländat, jag går alltid runt med en känsla av att någonting saknas. Och det är han. Du. Älskling, det är så tomt här utan dig. Jag saknar dig redan. Kom hem snart.

Och gång på gång har jag frågat mig själv, hur överlever en 33 dagar utan det enda som känns genuint betydelsefullt? Först nu insåg jag svaret. Jag överlever, tack vare vetskapen om att han efter 33 dagar återvänder till min famn. Återvänder för att stanna (för aldrig i livet att jag någonsin släpper taget om den karln igen).

Han kommer snart hem igen, med all sin värme och glans, och får mitt liv att glittra på nytt.