▴ IF THERE'S A ROCKET TIE ME TO IT ▴

I min lilla värld av blommor ska alltid lyckan dröja kvar

Jag måste våga leva. Riva mina murar. Släppa på rädslorna. Befria mig själv från onda tankar. Ta makten över mina drömmar och förvandla dem till verklighet. Kasta mig ut. Jobba mot att bli den jag vill vara. Ta större steg framåt. Tänka stort och sikta långt. Välja lyckan. Le mot livet, det kommer att le tillbaka. Gå med blicken höjd mot himlen för att aldrig mer sänka den. Se det lilla i allt det stora. Utmana mig själv. Tänja på gränserna som faktiskt inte finns. Utvecklas. Sätta min tro till att även omvägar leder framåt. Förvissa mig om att efter varje mardröm kommer en ny morgon. Känna mycket. Omfamna positiv energi och sprida den vidare. Låta elden inom mig brinna och aldrig se den slockna. Visa uppskattning. Se det vackra i allt. Lita på magkänslan. Ta min tid. Säga det högt. Skratta hjärtligt. Satsa allt. Tro på att allting kommer att bli bra. 
 
Världen är redo för mig så fort jag är redo för den. 

Snälla vän, säg nej ikväll

Jag glömmer aldrig de blåljus och sirener som skallrade vår innergård, dina knytnävar mot tegelstensfasader eller ljudet av mitt ärvda porslin som krossas mot vardagsrumsgolvet. Inte heller det sista slaget som fick mig att falla handlöst bakåt, smärtan det åsamkade mitt bakhuvud eller stunden då polisen slutligen eskorterade mig därifrån, bort från dig. Minnet av din din höga röst och dina hårda ord lever alltid kvar, precis som soluppgångarna under vilka du gett mig lovord om att det aldrig ska hända igen, för att kort därefter svika och ljuga. Om och om igen. Jag må ha förlåtit, gång på gång, men jag glömmer aldrig.

Jag tror att de lugnar sig nu, alla tvära kast och det lilla hjärtat, det pulserar än

Älsklingar, hej. Nu har vi gått in i juni månad, det är officiellt sommar och jag hoppas innerligt att livet behandlar er väl. För mig har det mesta stått och stampat större delen av det här året. Det har liksom rullat på i sin stilla takt. Jag har egentligen ingen aning om vart större delen av tiden har tagit vägen, men på senare dagar har saker börjat så stilla förändras.
 
För lite drygt en vecka sedan blev jag kontaktad av en vän som frågade om jag möjligtvis var intresserad av ett jobb. Svar: ja. Det visade sig att det var personalbrist på hennes arbetsplats, och efter en kort intervju i torsdags och ett prova på-pass dagen därpå är jag numera anställd som semestervikarie med chans till förlängning för en skokoncern. Det är mycket nytt att lära sig, ta in, hålla koll och tänka på men överlag känns det genomgående positivt. Helt fantastiskt. Äntligen är jag inne på arbetsmarknaden, äntligen får jag samla på mig arbetslivserfarenheter och äntligen får jag bidra till samhället på riktigt. Äntligen gör jag någonting meningsfullt av min tid. Och detta helt utan varken minsta förvarning eller egentlig ansträngning. Jag känner mig så oerhört lyckligt lottad och går omkring med en genuin längtan till jobbet för att få lära mig mer och prestera bättre.
 
Och det där med maten... ja. Det ätstörda inom mig har, föga förvånande, börjat bubbla inom mig igen. De senaste veckorna har jag levt på ett väldigt begränsat kaloriintag och fem kilo har runnit av mig i mer eller mindre ett nafs. Jag hade glömt vilken kick det gav, att se siffrorna på vågen minska dag för dag. Att vara inne i en bubbla av kalorier, steg, kilometer, tempo, distans, makronutrienter, olika siffror, plus och minus, minus minus minus. 

Det har liksom börjat hända saker i livet, och jag har en hel del som jag både vill få utlopp för just i stunden, såväl som sådant jag vill ha dokumenterat i framtiden. Och eftersom den här bloggen ursprungligen var avsedd som ett andrum för mig att ventilera om mina ätstörda tendenser så funderar jag på att återuppta skrivandet här igen och bli lite mer aktiv, nu när den demonen vaknat upp igen. Vad säger ni? Är ni med mig? Jag har saknat er så mycket.