▴ IF THERE'S A ROCKET TIE ME TO IT ▴

Jag tror att de lugnar sig nu, alla tvära kast och det lilla hjärtat, det pulserar än

Älsklingar, hej. Nu har vi gått in i juni månad, det är officiellt sommar och jag hoppas innerligt att livet behandlar er väl. För mig har det mesta stått och stampat större delen av det här året. Det har liksom rullat på i sin stilla takt. Jag har egentligen ingen aning om vart större delen av tiden har tagit vägen, men på senare dagar har saker börjat så stilla förändras.
 
För lite drygt en vecka sedan blev jag kontaktad av en vän som frågade om jag möjligtvis var intresserad av ett jobb. Svar: ja. Det visade sig att det var personalbrist på hennes arbetsplats, och efter en kort intervju i torsdags och ett prova på-pass dagen därpå är jag numera anställd som semestervikarie med chans till förlängning för en skokoncern. Det är mycket nytt att lära sig, ta in, hålla koll och tänka på men överlag känns det genomgående positivt. Helt fantastiskt. Äntligen är jag inne på arbetsmarknaden, äntligen får jag samla på mig arbetslivserfarenheter och äntligen får jag bidra till samhället på riktigt. Äntligen gör jag någonting meningsfullt av min tid. Och detta helt utan varken minsta förvarning eller egentlig ansträngning. Jag känner mig så oerhört lyckligt lottad och går omkring med en genuin längtan till jobbet för att få lära mig mer och prestera bättre.
 
Och det där med maten... ja. Det ätstörda inom mig har, föga förvånande, börjat bubbla inom mig igen. De senaste veckorna har jag levt på ett väldigt begränsat kaloriintag och fem kilo har runnit av mig i mer eller mindre ett nafs. Jag hade glömt vilken kick det gav, att se siffrorna på vågen minska dag för dag. Att vara inne i en bubbla av kalorier, steg, kilometer, tempo, distans, makronutrienter, olika siffror, plus och minus, minus minus minus. 

Det har liksom börjat hända saker i livet, och jag har en hel del som jag både vill få utlopp för just i stunden, såväl som sådant jag vill ha dokumenterat i framtiden. Och eftersom den här bloggen ursprungligen var avsedd som ett andrum för mig att ventilera om mina ätstörda tendenser så funderar jag på att återuppta skrivandet här igen och bli lite mer aktiv, nu när den demonen vaknat upp igen. Vad säger ni? Är ni med mig? Jag har saknat er så mycket.

Idag är allt bara minnen, och sådana bleknar med tiden

Det här blir kanske ett lite annorlunda inlägg som skiljer sig från mina tidigare, men jag måste verkligen kasta ut den här frågan till er. Det finns ingen annanstans jag kan vända mig. Och innan ni fortsätter: jag lägger in en extra varning angående prat om självskador/ärr. Läs inte vidare i inlägget om det är ett triggande ämne för er.
 
Så. Ett av de självskadebeteenden jag använde mig av tidigare var att skära, framför allt på låret. Det är varken någonting jag är stolt över eller ångrar. Jag döljer gärna mina ärr för att undvika blickar eller frågor, men betraktar dem personligen absolut inte som någonting fult per definition. De är en del av mig och vad jag gått igenom. Mest skada tog jag såklart inombords, men vissa av mina strider avspeglas också på min kropp och ärren tillhör den kategorin. Mer än så är det inte i mina ögon. Många av ärren har bleknat med tiden, för om jag inte minns fel så var senaste gången jag skar mig i november 2014. Det var drygt ett år sedan, med andra ord.

Men just den gången, den novemberkvällen, drog jag på mig vad som nu kommit att bli ett djävulens ärr på underarmen. Till en början var det nog inte särskilt illa, men jag var där och rispade allt djupare under typ två dygns tid och lät det aldrig läka ordentligt. Och DET ärret hatar jag mer än allt ont i livet. Det är liksom svullet, rodnat och hårt. Ibland känner jag av en pulserande smärta, men framför allt så kliar det. Vi snackar alltså dagligen här, och det känns verkligen inte bra. Det är påfrestande både kroppsligt men också psykiskt. Jag blir bokstavligen illamående när jag tittar på det ärret – det ser helt enkelt förjävligt ut och är verkligen enerverande. Som jag nämnde är min syn på mina ärr generellt väldigt avslappnad, men just detta smärtar mig verkligen själsligt. Allt oftare vill jag bara skära bort det helt för att sedan kunna åka in på sjukhuset och få det sytt ordentligt för att det ska läka finare. Ja, ni fattar. Helt ohållbart. Detta inlägg är till exempel skrivet i affekt för att jag precis såg det under lysrörsljus och jag. står. fan. inte. ut. längre. Kan en göra någonting åt sådana ärr? Finns det någon kräm att köpa? Jag är tacksam för all hjälp jag kan få. Puss, ta hand om er.

Jag viskar en bön inatt, för dem som gick in i natten utan att hitta tillbaka

Det finns så mycket jag vill berätta om, men inte en enda stavelse kommer fram när jag sätter mig ner och försöker författa nya inlägg. Jag är så trött på den här bloggen. För någon vecka sedan satt och kodade om mitt bloglovin-script och återupptäckte min lilla presentationsruta till höger. "Ätstörd och deprimerad". Två diagnoser som följt mig genom livet sedan alldeles för unga tonår. De har format mig på en rad olika sätt till den människa jag är idag, och kommer alltid att vara en stor del av mitt förflutna. Men det är också allt. Det lidande min psykiska ohälsa åsamkat genom åren är ingenting jag varken upplever eller idenfierar mig med längre. 
 
Jag är så trött på den här bloggen för att den inte längre speglar mig och min person. Allt jag formulerar känns krystat och falskt. Samtidigt drar jag mig för att skriva om den allt som oftast faktiskt fungerande vardagen, och för att stryka ett streck över diagnoserna i menyspalten och ersätta dem med något annat. För vem är jag egentligen utan det där som jag levt med i nästan ett decennium? Vem skulle intressera sig för om jag skrev om någonting annat? Reflektionen gör mig självkritisk och ger mig nästan en identitetskris.
 
Jag är trött på mig själv och skulle förstå om ni också är det.