I min lilla värld av blommor ska alltid lyckan dröja kvar

Jag måste våga leva. Riva mina murar. Släppa på rädslorna. Befria mig själv från onda tankar. Ta makten över mina drömmar och förvandla dem till verklighet. Kasta mig ut. Jobba mot att bli den jag vill vara. Ta större steg framåt. Tänka stort och sikta långt. Välja lyckan. Le mot livet, det kommer att le tillbaka. Gå med blicken höjd mot himlen för att aldrig mer sänka den. Se det lilla i allt det stora. Utmana mig själv. Tänja på gränserna som faktiskt inte finns. Utvecklas. Sätta min tro till att även omvägar leder framåt. Förvissa mig om att efter varje mardröm kommer en ny morgon. Känna mycket. Omfamna positiv energi och sprida den vidare. Låta elden inom mig brinna och aldrig se den slockna. Visa uppskattning. Se det vackra i allt. Lita på magkänslan. Ta min tid. Säga det högt. Skratta hjärtligt. Satsa allt. Tro på att allting kommer att bli bra. 
 
Världen är redo för mig så fort jag är redo för den. 

Snälla vän, säg nej ikväll

Jag glömmer aldrig de blåljus och sirener som skallrade vår innergård, dina knytnävar mot tegelstensfasader eller ljudet av mitt ärvda porslin som krossas mot vardagsrumsgolvet. Inte heller det sista slaget som fick mig att falla handlöst bakåt, smärtan det åsamkade mitt bakhuvud eller stunden då polisen slutligen eskorterade mig därifrån, bort från dig. Minnet av din din höga röst och dina hårda ord lever alltid kvar, precis som soluppgångarna under vilka du gett mig lovord om att det aldrig ska hända igen, för att kort därefter svika och ljuga. Om och om igen. Jag må ha förlåtit, gång på gång, men jag glömmer aldrig.