Nya smaker att förnimma, steg som måste tas


Hej mina små hjärtan. Hur mår ni? Idag är det över tre månader sedan jag skrev någonting här senast. Och det har hänt mycket sedan dess, gott som ont. Det är lite svårt att veta var jag ska börja. Men jag tänker bjuda på ett litet axplock för att uppdatera er och komma i fas igen.
 
På plussidan: min pojkvän och jag flyttade ihop i början av sommaren. Mina 16.2 kvadratmeter är uthyrda och numera bor jag med mannen i mitt liv i hans tvåa i ett mysigt, litet område. Vi har införskaffat en massa nya möbler i andrahand för en jäkligt bra peng och inrett alla vrår på nytt tillsammans. Jag trivs som en fisk i vatten och samboskapet fungerar oväntat bra. Det har löst många av de problem jag upplevde att vi hade tidigare, så som kommunikations- och tidsbrist. Jag har dessutom skaffat mig ett jobb, som barnflicka ett par timmar i veckan. Barnet jag passar är nu tio månader och den godaste baby jag någonsin mött. Det är ett väldigt tacksamt arbete, men räcker tyvärr bara terminen ut.
 
Och på minussidan hittar vi att två av mina allra närmaste har lämnat staden. Den ena har stuckit tillbaka till västkusten, och den andra har tagit ett sabbatsår från sin ingenjörsutbildning för att prova sina vingar utomlands. Jag stöttar dem i sina val men saknar dem redan och håller tummarna för att tiden ska gå fort tills de kommer tillbaka, hem till mig igen. Och slutligen, alldeles nyligen, så fick min älskade lilla mamma ett cancerbesked. Ord räcker inte till för att beskriva hur jag kände när hon ringde och berättade det; givetvis var något sådant det sista jag förväntade mig. Och det har varit tufft. Men hon är stark och vi alla försöker hålla gott mod. Det kommer att gå bra. Tumören är bortopererad och snart kommer hon få genomgå en strålbehandling på sjukhuset här i stan, och då kommer jag kunna hälsa på henne varenda dag. Förhoppningsvis är hon en av dem som har styrkan och turen att till slut bli friskförklarad. Ni kanske kan hålla tummarna för oss?
 
Och. Peppar, peppar, men det känns som att min depression har läkt ut. Jag känner inte av några symptom från den längre. Visst har jag fortfarande ett sömnbehov större än de flesta andra och är nedstämd emellanåt, men det är ingenting som inte skulle kunna beskrivas som naturligt. På eget bevåg slutade jag medicinera mig själv någon gång i somras och det verkar fungera bra. Förvisso har den senaste tiden har varit en period av ångest, men den har sina skäl och är hanterbar. Jag tar inte längre till några självskadebeteenden. Ätstörningen då? Ja... Den finns där. Hela tiden. Och förmodligen kommer det att vara som att hälla bensin på elden, nu när jag bestämt mig för att gå ner i vikt igen. Jag är en allt eller inget-person och vet inget annat än att svälta. 
 
Jag har saknat att skriva här, saknat att läsa era bloggar och saknat kontakten vi haft. Det finns ingen garanti för att jag kommer bli lika aktiv i bloggosfären som jag tidigare varit, men jag ska försöka kika in här och hos er med jämna mellanrum. Det ger mig så mycket. Vi hörs snart igen. Kramar och kärlek.