Ja, visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?

Jag önskar att jag hade kunnat skriva om hur det redan har blivit maj; att varenda tillsymmelse till snöflinga har smält undan och björkarna sakta men säkert börjat återfå sina gröna blad efter en kall och färglös vinter. Om hur jag välkomnar våren med öppen famn och konstaterar att dess värme, ljus och liv har varit efterlängtat. Att jag har jag blivit sambo på obestämd tid framöver, ändrat profilbild på Facebook och köpt mig ett par nya tygskor. 
 
För så är det. Men bortsett från det är ingenting, ingenting som det ska, och då är inte någonting relevant eller ens värt att nämna i jämförelse. Min pojkvän blir alltmer aggressiv, hotfull och våldsam; det har nu gått så långt att polisen blivit inblandad. Han har dessutom varit otrogen mot mig. Knullade en annan medan jag låg däckad i samma säng. Och jag har ovanpå detta blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, av någon som ska föreställa en av mina närmaste.
 
Det finns inga ord kvar längre. Jag struntar fullständigt i plusgrader och 70 gilla-markeringar. Allt jag känner är bara avgrundsdjup ångest, smärta och sorg. Jag har ingenstans att ta vägen. Ingen att vända mig till. Det känns som att jag förlorat allt, inklusive mig själv.