Krama om er lover medan det går

Jag har varit så vansinneskär i min pojkvän denna helg. Förmodligen var lördagen vår bästa dag hittills, och jag mådde så bra som jag sällan gör någonsin. En galleria här i vår stad hade invigningshelg med ett par nyöppnade butiker och en massa fräsiga erbjudanden, så efter att vi inhandlat en flaska rödpang och gjort en vända till pantautomaten (ifrån vilken vi gick 180 kronor rikare – mer lightläsk och hemmafester åt folket!) satte vi oss på bussen in till stan.

Min lilla lax gjorde några riktiga fynd i klädväg, men i övrigt gick vi bara omkring och kikade på folk i sällskap av varandra tills vi ganska snart slutade upp på en grekisk restaurang. Han åt gyros och jag en halloumiburgare. Så. Jäkla. Smarrigt. Och det var alldeles magiskt att få sitta där mitt emot honom, över ett glas öl och i skenet av levande stearinljus. Kunde varken slita blicken från honom eller förmå mig själv att sluta le. En sådan lycklig stund mitt i livet.

Så småningom blev det dags att betala notan, för att sedan parkera oss i biomörkret klockan 18:30 för att se på actionfilm, äta popcorn och hålla handen. Avrundade kvällen gjorde vi i hans säng där vi bara pratade och kärleksförklarade varandra i flera timmar. Och morgonen därpå vaknade jag upp och blev så håll käften-dominerad att jag tappade andan flera gånger... Han kan, han, min skatt.
 
Det är lite diffust, när detta kom att bli en blogg om kärlek. Kanske hände det den dagen jag fann den, kärleken.

Vrider upp världen på nytt var morgon, som nyckelfågeln

Det ljuva livet och välmåendet nådde mig för en dag för att sedan vända i dörren och försvinna lika snabbt. Häromdagen såg jag min våldtäktsman på bussen och inatt drömde jag om honom och januarikvällens händelse utan avbrott. Trots åtta timmars sömn var jag fullkomligt utmattad när jag vaknade och en spänningshuvudvärk har hängt med mig ända sedan dess. Pulsen skenar iväg så fort jag ens är på väg att ägna de inre bilderna en endaste tanke. Och att låta bli är svårt. Det är så svårt, att glömma och gå vidare från något så mentalt plågsamt och psykiskt påfrestande. Något som förändrat hela livet. För minnesbilderna sitter kvar. Än idag kan jag känna hans distinkta doft av alkohol och svett, det hårda greppet hans händer fattade runt mina handleder och tyngden från hans kropp när den pressades mot min. När allt annat är tyst kan jag höra hans röst och hoten den framförde. Hans ansiktsuttryck sitter fortfarande kvar på näthinnan när jag blundar. Det har gått 14 månader men jag minns det som igår.
 
Det är svårt. Kanske i synnerhet idag. Jag har varit så apatisk att jag inte kunnat förmå mig att åstadkomma någonting alls. Istället har jag vägrat omvärlden, behållit rullgardinerna nerdragna, skurit handlederna och hetsätit. Jag är ett bottenlöst hål inombords. Allt är så tragiskt. Och svårt.

På andra sidan sundet börjar världen

Jag stannade precis upp mitt i allt jag suttit försjunken i, och insåg att idag verkligen var en riktigt pangbra dag. Himlen har varit nästan bländade klarblå och från den sken vårsolen som så gentilt skänkte årets första fräknar till mina kinder. Bara en sådan sak. Utöver det har jag bland annat blivit bjuden på restaurangbesök av en av mina närmaste vänner.  Hennes umgänge gav mig så oerhört mycket energi. Jisses, jag är så tacksam för att jag är omgiven av såhär fina människor. Vi snaskade vegansk sushi och sörplade vitt vin i timmar tills tallrikarna var slickade och glasen tömda på sista droppen. Därefter var det dags för oss att styra stegen mot vår gamla gymnasieskola, där en musikklass visade upp sitt projekt. Bara att gå innanför dörrarna till skolbyggnaden gav sådana eufori- och nostalgikickar. Och livemusik, alltså. Det går alltid rakt in i hjärtat och jag var så stolt och rörd under hela uppträdandet. Ögonen tårades flera gånger. Nu är depåerna för inspiration och kreativitet definitivt fyllda till brädden. Och nu ligger jag här, i min säng, med min katt, och somnar förmodligen när som helst. Jag kommer sova gott inatt.
 
Lycka i kubik. Tack livet för den här dagen.