Jag viskar en bön inatt, för dem som gick in i natten utan att hitta tillbaka

Det finns så mycket jag vill berätta om, men inte en enda stavelse kommer fram när jag sätter mig ner och försöker författa nya inlägg. Jag är så trött på den här bloggen. För någon vecka sedan satt och kodade om mitt bloglovin-script och återupptäckte min lilla presentationsruta till höger. "Ätstörd och deprimerad". Två diagnoser som följt mig genom livet sedan alldeles för unga tonår. De har format mig på en rad olika sätt till den människa jag är idag, och kommer alltid att vara en stor del av mitt förflutna. Men det är också allt. Det lidande min psykiska ohälsa åsamkat genom åren är ingenting jag varken upplever eller idenfierar mig med längre. 
 
Jag är så trött på den här bloggen för att den inte längre speglar mig och min person. Allt jag formulerar känns krystat och falskt. Samtidigt drar jag mig för att skriva om den allt som oftast faktiskt fungerande vardagen, och för att stryka ett streck över diagnoserna i menyspalten och ersätta dem med något annat. För vem är jag egentligen utan det där som jag levt med i nästan ett decennium? Vem skulle intressera sig för om jag skrev om någonting annat? Reflektionen gör mig självkritisk och ger mig nästan en identitetskris.
 
Jag är trött på mig själv och skulle förstå om ni också är det.