Glöm inte bort det som gör dig varm

Gissa vem som fyllde år i förra veckan? Det gjorde jag, minsann. I 20 hela år har jag existerat nu. Födelsedagen till ära bjöd jag över mina föräldrar på ett kalas i gammal, hederlig anda med ballonger, prinsesstårta och hela köret. Vi spenderade sedan hela dagen tillsammans och det var bland det härligaste på länge. Numera trivs jag så ofantligt bra i deras närhet och jag kan varken uppskatta det tillräckligt eller vara tacksam nog.

Till middag åt vi italienskt i sällskap av min pojkvän, som de fick träffa för första gången någonsin. Det var nog lika nervkittlande som det var vansinnestrevligt, men väl på tiden efter en snart 10 månader lång kärleksrelation. Världen skälvde i stunden de tog varandra i hand för att hälsa; precis varenda lem i min kropp skakade och jag trodde att jag skulle svimma av andnöd. För någonstans var det så överrumplande, att se mina båda bästa världar förenas. Jag ville liksom stanna kvar där i precis den stunden och bara kurra i en evighet. Ovanpå det smakade maten gott och samtalet flöt på bra. Den enda pinsamma stunden inträffade när jag, som är allergisk mot tystnaden, förtvivlat letade efter samtalsämnen för att sedan i ren desperation kasta ur mig frågan om vad de ansåg var min bästa egenskap. I stundens hetta kändes det rimligt; starka känslor till mig har de trots allt gemensamt och kan förenas i. Men oj, vad de inte var beredda på att behöva kärleksförklara mig inför varandra på restaurang. Hoppsan...
 
Nåja. Det var en himla pangdag. Mor skickade ett sms redan en kvart efter att vi skilts åt för att berätta att hon och min far verkligen tyckte bra om honom, samt att de saknat mig under denna tid vi varit isär och att de redan längtar till nästa gång vi får tillfälle att träffas. Jisses, vad jag älskar dessa tre.

Är du fortfarande arg?

Jag kan inte göra annat än att förläget medge att det var ett smärre slag i ansiktet att logga in här imorse och mötas av att jag i torsdags inte hade en enda unik besökare. Det var förvisso över en vecka sedan jag senast uppdaterade, och jag minns inte när jag senast själv befann mig i någon annans kommentarsfält. Men jag blir nästan golvad när jag sätter detta i relation till det faktum att jag för ett år sedan inte var alls obekant med att snitta 100 besökare per dag.  Denna lilla bloggens glansdagar kanske är över... Vad tror ni? Jag hoppas innerligt att det inte är så. Vill ni ha mer eller mindre av någonting gällande innehållet, finns det något jag kan förbättra i allmänhet?
 
Det är så trivialt, men detta rekordlåga besöksantalet tog faktiskt hårt. Jag trodde inte att jag brydde mig såhär mycket, för herregud som jag försummat denna webbplats och stundom bara uppdaterat någon gång i månaden, mest för sakens skull. Men när det kommer till kritan är skrivandet det största jag har. NI är det största jag har. Och nu känns det som att jag liksom... tappat det, tappat er, tappat allt.
 
Kram från fröken slokörad.