Här är min vilda längtan, här är min jävla trasighet

Insikten har nått mig under dessa dagar: jag är sjuk i min ätstörning, jag är inte redo att bli frisk från den, men jag vill åtminstone känna mig lycklig, stundom. Och den känslan, om än bara inbillad och falsk, kan svält och viktnedgång ge mig.

Den gångna veckan har jag spenderat hos föräldrarna i mitt barndomshem, och min strikta kosthållning har verkligen satts på paus under detta besök. Här finns för många frestelser att falla för och för många rutiner att falla ur. Som om inte det vore nog så har jag också åkt på en förkylning, för tredje gången denna hösten, och således inte varit det minsta förmögen att träna bort alla onödiga kalorier. Och herregud. Jag mår verkligen inte bra psykiskt av att, i ätstörningens mått mätt, äta mycket, regelbundet och ohälsosamt. Framför allt inte i kombination med att inte kunna röra på mig i den utsträckningen jag vill. De stora måltiderna och de obarmhärtiga sockerchockerna jag utsatt min arma kropp för har gjort mig omtöcknad både fysiskt och mentalt. Ångesten skaver och kryper i min kropp i skrivande stund, och har gjort det de senaste åtta dagarna. Det är en olidlig känsla.

Men nya tider stundar, och i och med detta kvävande bakslag har jag nu funnit motivation till att hitta tillbaka till mina vanliga rutiner, och från och med nu återgå till att köra på stenhårt fram tills nyårsafton. Det känns som ett sådant självklart beslut, när jag så uppenbart mår bättre av den typen av leverne. Och jag antar att ni vet hur melodin brukar låta; detta är bara en av många repetitioner. Men jag ska tömma kyl, frys och kökkskåp på otillåtna livsmedel, fylla min kropp till brädden med diverse viktminskningspreparat, koffeintabletter samt vitamin- och mineraltillskott, återgå till att ta timlånga promenader och/eller joggingturer per dag samt varva fullständig fasta med en nästintill extrem lågkaloridiet där fett och socker är strängt uteslutet. Jag ser fram emot att än en gång få uppleva svältens lyckokickar och att kunna se resultat framför spegeln. Att dansa i svältens naiva dimma; leva för den.

Lycklig, stundom. Om än bara inbillat och falskt.

Och stanna inte, sådana som oss blir aldrig framme

Jag har investerat i preparat som dämpar både hungerkänslor, hetssug och matlust. All aptit är som bortblåst och istället ersatt av en hejdundrande överskottsenergi, viljestyrka och uthållighet. Träningspassen blir allt fler, längre och intensivare och för första gången någonsin har jag både lust och ork att på allvar överväga införskaffandet av ett egentligen för dyrt gymkort i förhållande till min magra studentbudget. Jag känner en bestämd hoppfullhet inför radikala förändringar. Än så länge har jag förstås inte mod att närma mig varken våg eller måttband, och jag kan knappast hävda att jag märker hur kroppen krymper och formas dag efter dag. Men jag hoppas och tror att jag med detta låga totala kaloriintag närmar mig det resultat jag eftersträvar. Och med drygt åtta veckor kvar till nyårsafton var det väl mer än på tiden.

Ja. Det måste börja hända någonting på riktigt nu. Jag kan inte stå kvar på samma punkt längre, om det så ska betyda att jag istället rör mig bakåt.