Du håller mig som ingen annan, i en värld som är hopplös och sjuk

Helvete, vänner. Jag tror att mitt hjärta börjat slå dubbla slag för någon annan igen.

Jag hade nästan glömt hur trygghet och lugn kändes. Men han påminner mig. Han distraherar mig från alla osunda tankar, får mig att skratta och fokusera på positiva saker och ger mig tillförsikt inför livet och den närmaste framtiden. Natt efter natt får jag somna i hans famn, med tunga andetag i håret, en hand som varsamt stryker mig över axeln och huvudet vilandes på hans bröst. Och om mornarna, när jag vaknar, är hans läppar ömt pressade mot min panna. En sådan stark övertygelse om att det är just där, nära honom med sammanflätade fingrar, som jag hör hemma. Så mycket värme. 

Hur någons blotta närvaro kan göra en så genuint lycklig. Så... hel.

Och det allra största? Det är att han känner samma sak för mig.