Alla väggar kryper närmare

Vikt: 56.1 kg (+/- 0 kg)

Intag: ~ 880 kcal
Vegetarisk sushi (4 st maki med gurka och avokado, 2 st avokado nigiri) + ca 300 kcal
Smoothie (300 g apelsinjuice, 30 g hallon, 30 g blåbär) +170 kcal
En bit kladdkaka m. liten klick grädde + ca 400 kcal
Redbull Sugarfree (355 ml) +10 kcal

Träning: Vardagsmotion
Rask promenad, 6.5 km

a) Varför i hela jävla friden står jag stilla i vikt när jag ätit minimalt och hälsosamt i flera dagar? b) Usel dag i matväg, rent näringsmässigt. Men jag antar att en måste få leva lite också, och dela en bit mat/kaka med sina allra finaste vänner en vacker vårdag som denna.

Stäng ute verkligheten, älskling slut ögonen, åh hör du melodierna i natthimlen?

Plusgrader och solens första strålar har gästat staden i flera dagar. Snön smälter från asfalten och det ännu kvarliggande gruset knastrar i takt med att kilklackarna når marken. Jag önskar tyst att våren är här nu, på riktigt, för att stanna. För att tina upp frusna själar. Vår, ljus, värme. Lättnad, förväntningar, tillförsikt inför livet. Djupa andetag, ett i taget. Det går bra. Allt ordnar sig.

Men när mörkret kommer, om kvällarna, är allt sig likt. Ett stilla vakuum. Inte mycket alls. Och dokumentets textmarkör blinkar hotfullt, stressande. Skriv, skriv något. Men skriv då. Skriv! Bakom varje undantryckt tanke finns tusen och åter tusen ord, men jag får inte fram ett enda. Skrivandet. Min räddning, det som brukade vara mitt sätt att överleva, är som bortblåst.

Och kanske känner jag inte så mycket heller egentligen. Kanske är det nu det händer, att jag hamnar i en period av likgiltighet igen; går igenom vardagsbestyren som en apatisk varelse på tomgång. Utan att förnimma varken ont eller gott. Utan att nås av varken känslor eller tankar. Bara existera och flyta med. Så som jag gör mer ofta än ibland. Kanske, tänker jag. Kanske.

... men så kommer smällen. Jag känner efter lite för mycket, och så plötsligt omfamnar den mig. Ångesten. Den smyger sig på till en början och yppar sig försiktigt, men obehaget sprider sig snabbt, som impulser genom kroppen. Bara sekunder senare är hela mitt väsen överrumplat av maran själv; en fånge i dess makt. Ja. Det är bara att förlika sig med verkligheten; jag är en fånge. Min motståndare oövervinnerlig. Slaget förlorat. Loppet dött. Och ännu en natt kommer jag slitas itu och vaggas till sömns av våndan.

Djupa andetag, ett i taget. Det går bra. Allt ordnar sig.

En väntan på något nytt att dö för

Vikt: 56.1 kg (+/- 0 kg)

Intag: 40 kcal
Mjölk i kaffe/te (100 g lättmjölk) +40 kcal

Träning: Vardagsmotion
Rask promenad, 6 km

Hetsade/spydde två gånger inatt, och var därför tvungen att straffa mig själv och kompensera hela spektaklet med en liten "fasta" idag. Varför lär jag mig aldrig?