Känner du hjärtslagen slå igenom tiden?

Här kommer den tredje och avslutande delen av frågestunden. Del ett återfinns här, del två här. Tack för alla frågor, hoppas svaren var till belåtenhet :))) Puss.


Hur är ditt förhållande till dina föräldrar?
Jag har en bra relation till både min mor och far, och jag är evigt tacksam för allt de gjort för mig. De har hjälpt mig igenom alla tvära kast och alltid stöttat, aldrig dömt. Vi står varandra nära, hade inte klarat mig utan dem en sekund. Tack livet för det privilegiet 

Har dina föräldrar insikt i hur pass dåligt du mår?
Till viss del. De vet förstås att jag är deprimerad, men inte hur långt det faktiskt har gått och i hur stor utsträckning det påverkar mig. Ätstörningen och självskadebeteendet är fortfarande min hemlighet.  

Har du syskon?
Inte ett enda, jag är ensambarn.

Vem står dig närmast?
Jag har svårt för att låta personer komma riktigt nära mig, men närmast är min allra finaste vän M. Vi träffades i november förra året och det stod klart redan från början att det var vi mot världen. Det har inte gått en dag utan att vi pratats vid och hon känner till mycket av mitt allra innersta.


Hur är du som vän? 

Känns som en svår fråga att svara på själv. Men jag tror att mina närmaste vänner skulle beskriva mig som en väldigt lojal och ärlig vän, som alltid bryr sig och ställer upp.

Är du tillsammans med någon just nu? Och i så fall, hur hanterar hen dina ätstörningar?
Ja. Jag är ganska duktig på att maskera mina problem, och min karl är inte den som gärna pratar om dem heller. Vi båda går väl runt och försöker inbilla oss att min psykiska ohälsa inte existerar.  

Har din ätstörning påverkat din relation till vänner och familj?
När ätstörningen bröt ut i 14-års ålder påverkade den alla mina relationer. Jag betedde mig helt fruktansvärt mot mina föräldrar och när jag var som sjukast bröt jag även kontakten med i princip alla mina vänner.

Hindrar din ätstörning dig från att ha förhållande/nära kontakt med personer? 
Det är så svårt att veta vad som är "jag" och vad som är "min ätstörning". Men nej, uppenbarligen inte. Däremot blir vissa saker självklart lite svårare ibland, till exempel sex och restaurangbesök.

Hur länge har du varit vegetarian? Varför?
Jag har varit vegetarian i drygt två års tid nu. Framför allt handlar det om att jag är kritisk till vår köttkonsumtion och djurhållning, och är medveten om vilka konsekvenser dessa egentligen får för både människan, samhället, ekonomin och miljön.

Vilka skulle du rösta på om det var val imorgon? 

Feministiskt Initiativ. (PS. Det är oerhört viktigt att rösta! Snälla, gör det om du är röstberättigad. DS.)

Vad tycker du om Sverigedemokraterna?
Ja, vad finns det egentligen att tycka? De är rasistiska, antifeministiska, homo- och transfoba jävla snören. Känner både avsky och rädsla inför deras framfart.

Skulle du kalla dig själv för feminist?
Utan att tveka. Vi lever i ett samhälle där kvinnor underordnas män i både sociala, ekonomiska och politiska sammanhang. Det är ingen åsikt, det är fakta. Jag är feminist för att jag anser att detta är fel och vill se en förändring.

Fåglar sjunger likadant oavsett om du finns kvar

Ångesten trycker runt mig likt dykarsjuka, slingrar sig som en kall orm längs min ryggrad och växer sig stark; kraftfull. Känslor som vilat latent under de senaste månaderna börjar vakna till liv igen i takt med att hösten smyger sig på, för jag spenderar mycket tid för mig själv såhär års och det ger mig utrymme att landa och känna efter. Vinterhalvåret kommer sluka mig, den här gången och som så många gånger förr. Det krampaktiga järngreppet som självhatet och panikkänslorna håller mig i hårdnar för varje dag som passerar, och det känns bekant, nästan tryggt. Som någonting förtroget; en gammal vaggvisa från förr.

Det blir alltid såhär under den här årstiden. Jag är så rädd för vad det gör med mig. För när sommarens vitalitet med livets alla möjligheter framför fötterna byts ut mot mörker, kyla och tomhet finns inte längre någon livslust kvar i min arma kropp. Allting i vardagen upplevs plötsligt som understimulerande eller fullständigt övermäktigt. Jag står inte längre ut med mig själv och skulle helst av allt vilja krypa ut ur mitt eget skinn. Min inställning till min egen varelse är så panikfylld att den inte går att greppa eller sätta ord på. Existensen blott en historia av vantrivsel. Jag börjar ifrågsätta mina relationer, för i takt med att självkritiken blir allt större så tvivlar jag också på att jag förtjänar att älskas.

Utomhus håller löven på att ändra färg för att så småningom falla till mark. Jag stannar inomhus för mig själv, och får ännu en gång lov att konstatera att årstidens ensamhet, eftertanke och tystnad är både smärtsam och skadlig. Därför flyr jag som alltid, till sådant som stärker och känns mycket eller sådant som bedövar fullständigt. Eskapismen från mig själv och verkligheten inleds ännu en gång, precis som alla andra år. Destruktivitetens karusell börjar återigen få upp sin fart, snurrar några prövande varv. Och jag kan bara hoppas att hösten är lite snällare mot mig den här gången.

Du kan min portkod, rätta våningen, vet hur man lirkar med min dörr för att öppna den


Försommaren kom och innan jag visste ordet av fick jag min mörkhåriga, Håkan Hellström-skrålande fransos till slut. Den 11:e juni kysste han mig i månskenet inför våra vänner för första gången, deklarerade med ett leende att vi var tillsammans när frågan kom och ändrade vår relationsstatus på Facebook till ”i ett förhållande”. 

Det slår mig ibland hur obeskrivbara känslor till någon annan människa kan vara. För hur mycket jag än försöker så finner jag inte ord för hur fin han är i mina ögon, hur högt mitt hjärta hoppar när våra blickar möts och hur mycket glädje som sprider sig i min kropp av blotta tanken på just honom. Jag finner en mening och något vackert i allt han tar sig för.

Men för ungefär en månad sedan, just innan midnatt, höll han mig i ett järngrepp på centralstationen innan han satte sig på tåget mot Arlanda. Mitt hjärta skulle nämligen resa 10 000 km ifrån mig och någonstans där råkade han visst ta med sig en del av mig också. Ingenting är längre fulländat, jag går alltid runt med en känsla av att någonting saknas. Och det är han. Du. Älskling, det är så tomt här utan dig. Jag saknar dig redan. Kom hem snart.

Och gång på gång har jag frågat mig själv, hur överlever en 33 dagar utan det enda som känns genuint betydelsefullt? Först nu insåg jag svaret. Jag överlever, tack vare vetskapen om att han efter 33 dagar återvänder till min famn. Återvänder för att stanna (för aldrig i livet att jag någonsin släpper taget om den karln igen).

Han kommer snart hem igen, med all sin värme och glans, och får mitt liv att glittra på nytt.