Älskling, jag har hittat in från mörkret; det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar

"Sitter du fast? I sådana fall – gör något dumt. Fall till botten. Om din situation försämras kanske du till slut inte finner någon annan utväg än att sakta börja klättra uppåt." 

Det var ett rop på hjälp. I ren affekt, under den första panikångestattacken i ledet av vad som kom att bli många fler, hörde jag av mig till en egentligen ganska avlägsen vän en kall natt under någon av mars månads sista dagar. Och jag berättade. Jag berättade om mina hjärnspöken, om hur jag upplevde mig själv vara fångad i ett bottenlöst hål som växte och drog mig ner. Jag berättade att jag knappt kunde hålla huvudet ovanför ytan längre; att jag snart skulle drunkna om ingenting fångade upp mig och förde mig in mot land. 

För som ni vet så har jag de senaste månaderna varit så oerhört fylld av ångest och demoner. Ofrivilligt och som på rutin har all min kraft och samtliga av dygnets vakna timmar ägnats åt att avsky och straffa mig själv på alla tänkbara sätt. Så när jag satt där på köksgolvet, med illa dolda spår av kvällens självdestruktivitet omkring mig och läste hans rådgivande sms, så förstod jag inte. Jag kunde inte förstå att han inte förstod, att han inte förstod att jag redan begått alla fel och utsatt mig själv för all världens jävlighet. Att jag redan var precis så förstörd som en människa någonsin kan bli, och att det ändå inte finns någon väg uppåt för jag var fast där, jag var fast där i mitt jävla lidande och det fanns ingen utväg. Jag var övertygad om att jag redan befann mig på den djupaste av avgrunder, övertygad om att det omöjligtvis skulle kunna bli värre, men också fast i tron om att det inte heller fanns något ljus.

Men vet ni vad? Jag förstår honom nu. För det var inte bara en panikångestattack; det var den första i ledet av vad som kom att bli många fler, och startskottet till vad som skulle bli ett större helvete än jag någonsin varit med om tidigare. Ingenting jag någonsin upplevt har varit något i jämförelese. Jag har gått sönder nu, hör ni det, jag har verkligen fallit och nått botten. Och jag gjorde det så fullkomligt och helt, jag har aldrig gått sönder på det viset förut. Jag brukar tappa fotfästet; jag har gjort det så många gånger förut men på något sätt ändå tagit mig igenom det mesta relativt oskadd. Men det här. Jag gick sönder jag FÖLL ISÄR. 

Jag förstår honom nu för idag letar jag upp vår konversation, läser igenom hans kloka ord igen och inser att han hade rätt och att det har hänt nu. Jag har nått botten, men tack vare det också nått en vändpunkt. Och det var det där sista fallet som behövdes, och faktiskt räddade mitt liv.

Jag har gjort något dumt, jag har fallit till botten och nu, nu ska jag sakta börja klättra uppåt. 

Här kommer bot, här kommer bättring med ett underbart liv i släptåg; åh, nu jävlar är du fri

Jag säger ingenting.

Jag har ångest, hela tiden, och livet har blivit en konstant desperat jakt efter destruktiva flyktvägar som mildrar den tillfälligt. Så jag går hem med främmande män och sväljer för många tabletter och hetsäter pasta och leker med gamla rakblad och stoppar fingrar i halsen och ja, just det, nämnde jag, sa jag, skrev jag något om rakbladen?

Jag sa inget om rakbladen.

Det var så länge sedan sist. Så pass länge sedan sist att jag trodde att det aldrig skulle hända igen, att jag kanske tagit mig upp ur och långt bort från den träskmarken. Att vass egg mot tunn hud var ett avslutat kapitel i mitt liv. Men bakslag är aldrig mer än sekunder ifrån och under en ångestattack, en kväll där jag var svagare än vanligt, hände det. Och det gjorde ont men kändes bra och jag grät då. Av lättnad. Av förtvivlan. Att det var det här – den där vassa eggen mot den där tunna huden – som hjälpte; behövdes. 

Lättnad och förtvivlan, men också rädsla. Jag var aldrig rädd då men jag är rädd nu. Så fruktansvärt rädd. För jag har ångest, hela tiden. Den bor i mig och säger åt mig att göra saker och jag kämpar emot med allt jag har men ger till slut vika och vem vet vad den säger åt mig att göra nästa gång. Jag är rädd. Och trött. 

Men jag säger aldrig något.

Vem la sorgen i dina ögon? Vem stal ditt ljus?

Här är den andra delen av svaren på frågestunden. (Det går förresten fortfarande bra att ställa frågor här.) Den avslutande delen kommer att dyka upp inom kort. Del ett återfinns här. Kram, kram.



Har du några diagnoser?
Jag är deprimerad och ätstörd flera år tillbaka, och när jag läser om borderline så känns det som att jag läser om mig själv. Depression är dock det enda jag blivit diagnostiserad med.

Hur gammal var du när du diagnostiserades? 
Jag var 15 år gammal. 

Hur länge har du mått dåligt och haft ätstörningar?
 
Ångestproblematik och nedstämdhet led jag av redan i tio-årsåldern, och jag har haft problem med mig själv så länge jag kan minnas. Men allt eskalerade och började väl "på riktigt" 2009, och i samband med det blev jag även ätstörd.

Hur började din ätstörningsproblematik?
Jag vill komma ihåg hela som väldigt odramatiskt. En dag bestämde jag mig bara för att bli smal, och började helt sonika svälta mig själv och träna maniskt. 

Var det något, i så fall vad, som utlöste det?
Hela denna perioden är som en enda dimma; jag har svårt för att urskilja både händelseförlopp och direkta orsaker till dem. Kan inte minnas vid någon särskild trigger som satte igång allting. Det var väl ett självhat som legat latent och växt sig större en längre tid, och som sedan tog över min varelse en varm sommarkväll i juli. 

Har du fått hjälp med din ätstörning någon gång? 
Den har aldrig tagits på allvar. Inte ens när jag rasat 20 kg i vikt och knappt åt någonting över huvud taget. Min ätstörning sågs inte som ett problem i sig, utan som ett sätt för min redan konstaterade depression att ta sig uttryck. Och samtidigt som jag kände mig förminskad, så var mitt ätstörda jag förstås överlycklig, för då kunde jag ju fortsätta svälta ifred. Men såhär i efterhand kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt ifall mina föräldrar och behandlare (och jag själv, förstås) hade vågat se vad som hände med mig. Om jag i så fall kanske hade kunnat vara frisk idag.

Vill du vara ätstörd?
...?! Nej! Ursäkta mig, men vad är ens detta för fråga? Jag har svårt att tro att någon kan vilja ha en ätstörning, och den som mot förmodan faktiskt vill det är enligt min mening redan ätstörd och i behov av professionell vård. I mer eller mindre fem år har jag varit lidit av ätstörningsproblematik och det har tagit så himla mycket ifrån mig att jag inte skulle önska ens min värsta fiende det. Och det är en sådan jävla respektlöshet att romantisera och eftersträva detta helvete. Skämmes. 

Varför är din drömvikt just 39 kg? 
Har du varit nere på den vikten innan?
Det är väl mest siffran som lockar. Jag älskar udda tal, och att väga under 40 kg vore en dröm som besannas. Jag har aldrig vägt så lite, men varit i närheten.

Vad är din allra högsta samt lägsta vikt?
Min högsta 63 kg, lägsta 43 kg. 

Har du någon som är din "största thinspo"?
Nej. 

Favoritsafefood? 
Cola Light, om det räknas. Livets dryck. 

Favoritmat av all mat i hela världen (utan "Anas" påverkan)?
Måste nog säga sushi på denna. Skräll? 

Om du skulle få äta vad du ville utan att det skulle påverka vikten, vad skulle du äta då?
En påse med riktigt färskt lösviktsgodis. Eller något från det italienska köket (pasta, pizza, bröd, choklad)...

Hetsäter du någonsin? Med hets menar jag verkligen hets, inte bara att överäta eller ta en portion extra.
Allt är väl relativt. Mina "hetsätningar" är nog oerhört små i jämförelse med andras. Men jag har definitivt stunder, impulsiva eller planerade, då jag kan trycka i mig större mängder mat under en kortare tid, för att sedan stanna upp, känna skam och kompensera för det på ett eller annat sätt.

Hur tänker du kring alkohol och kalorier? 
Helt ärligt orkar jag inte riktigt bry mig. För mig är alkohol en nyckel till gemenskap, lyckokänslor och minnesvärda upplevelser. Det får vara värt ett eventuellt kaloriöverskott. Lite öl har aldrig dödat någon. Drick med måtta, dansa och njut av kvällen, brudar! 

Att äta mycket och träna eller äta lite och inte träna?
Egentligen är förstås balans att föredra, men just nu har jag varken någon fysisk eller psykisk ork till att träna. Så, äta lite och inte träna antar jag. Lol.

Tar du några mediciner? Vilka?
Ja. P-piller (Neovletta) och antidepressiva (Sertralin). Provar mig även fram i sömn- och insomningstablettsdjungeln. Tar Zolpidem just nu, och de fungerar men är extremt beroendeframkallande så jag måste snart byta igen. Ovanpå detta tar jag även diverse vitaminer och kosttillskott dagligen. 

Hur mår du nu?
Ärligt talat? Helt fruktansvärt. Sämre än någonsin. Känner mig som och är ett instabilt och självdestruktivt vrak, redo att gå sönder när som helst. 

Hur märker du av svårigheterna som din diagnos medför i vardagen? 
Alltså. Saken är den att min diagnos/mina svårigheter på många sätt BLIVIT min vardag. Det finns ingenting jag gör eller är som inte påverkas av den, och jag har svårt att skilja på vad som är "jag" och vad som är "mina hjärnspöken". Intressant frågeställning, dock. Jag kanske återkommer när jag har kommit fram till något själv. 

Har du vårdkontakt i dagsläget?
Ja. Jag går i kognitiv beteendeterapi och behandlas av flera psykoterapeuter en gång i veckan, samtidigt som jag också träffar en läkare regelbundet. 

Vill du bli frisk från din depression och ätstörning?
Jag skulle gärna VARA frisk, men jag vet inte om jag är riktigt redo att BLI frisk än. Men VILJAN finns där, hela tiden. 

Kämpar du för att bli det?
Det skulle jag inte våga påstå, nej. Inte i någon större utsträckning i alla fall. Detta åtagande, att släppa kontrollen och göra allt som krävs, känns alldeles för stort och skrämmande i nuläget.

Hur vill du ha det om cirka ett år? Friskare/sjukare/mittemellan?
Återigen, att vara sjuk är absolut ingenting jag eftersträvar.

Vilken är den primära utlösande faktorn för din ångest i dagsläget?
Min kropp i första hand. Att tänka på framtiden är också väldigt, väldigt ångestframkallande.

Vad gör du idag till fördel för ditt eget välmående?
Passivitet är vad jag mår som sämst av, så jag försöker att sysselsätta mig med saker och ting även om det vissa dagar känns helt omöjligt. Mitt lilla motto är att för att ens KUNNA må bra så måste en också göra saker som FÅR en att må bra.

Vad är ditt bästa sätt att hantera ångest? 
Att komma ihåg att andas, och att åtminstone försöka göra någonting som lägger fokus på annat. Men också att tänka att det är okej att må dåligt, att livet faktiskt ska kännas. Att det får göra ont ibland. Och att det snart kommer gå över.