If there´s a rocket tie me to it

Jag tror att de lugnar sig nu, alla tvära kast och det lilla hjärtat, det pulserar än

Älsklingar, hej. Nu har vi gått in i juni månad, det är officiellt sommar och jag hoppas innerligt att livet behandlar er väl. För mig har det mesta stått och stampat större delen av det här året. Det har liksom rullat på i sin stilla takt. Jag har egentligen ingen aning om vart större delen av tiden har tagit vägen, men på senare dagar har saker börjat så stilla förändras.
 
För lite drygt en vecka sedan blev jag kontaktad av en vän som frågade om jag möjligtvis var intresserad av ett jobb. Svar: ja. Det visade sig att det var personalbrist på hennes arbetsplats, och efter en kort intervju i torsdags och ett prova på-pass dagen därpå är jag numera anställd som semestervikarie med chans till förlängning för en skokoncern. Det är mycket nytt att lära sig, ta in, hålla koll och tänka på men överlag känns det genomgående positivt. Helt fantastiskt. Äntligen är jag inne på arbetsmarknaden, äntligen får jag samla på mig arbetslivserfarenheter och äntligen får jag bidra till samhället på riktigt. Äntligen gör jag någonting meningsfullt av min tid. Och detta helt utan varken minsta förvarning eller egentlig ansträngning. Jag känner mig så oerhört lyckligt lottad och går omkring med en genuin längtan till jobbet för att få lära mig mer och prestera bättre.
 
Och det där med maten... ja. Det ätstörda inom mig har, föga förvånande, börjat bubbla inom mig igen. De senaste veckorna har jag levt på ett väldigt begränsat kaloriintag och fem kilo har runnit av mig i mer eller mindre ett nafs. Jag hade glömt vilken kick det gav, att se siffrorna på vågen minska dag för dag. Att vara inne i en bubbla av kalorier, steg, kilometer, tempo, distans, makronutrienter, olika siffror, plus och minus, minus minus minus. 

Det har liksom börjat hända saker i livet, och jag har en hel del som jag både vill få utlopp för just i stunden, såväl som sådant jag vill ha dokumenterat i framtiden. Och eftersom den här bloggen ursprungligen var avsedd som ett andrum för mig att ventilera om mina ätstörda tendenser så funderar jag på att återuppta skrivandet här igen och bli lite mer aktiv, nu när den demonen vaknat upp igen. Vad säger ni? Är ni med mig? Jag har saknat er så mycket.

Har du en gång släppt in mig så är det där jag blir kvar

Den sista kvällen i staden spenderar vi i sällskap av varandra och några andra på stadens största studentklubb. Vi beställer in några glas och jag flätar fingrar med honom ovanför bordskanten; under låter jag tåspetsen på kängan leta sig upp och ner längs hans jeansbyxa. Kan inte hålla mig från att krama honom, kyssa honom, pilla honom i håret. Det är den sista natten i staden och vi spenderar den tillsammans, bara han och jag under ett duntäcke, ända tills solen går upp.
 
Han sträcker ut sin hand och söker trevande upp min i baksätet på taxibilen. Håller den hårt och smeker handryggen med ömma, cirkulerande tumrörelsen. Jag ser taxametern ticka på och jag vet, att det inte är många meter kvar, inte många minuter kvar, innan vi måste skiljas åt.

I hans öra på perrongen viskar jag kärleksförklaringar och ömma ord; påminnelser och uppmaningar. "Ha det bra, ta väl hand om dig, vi hörs av, kom ihåg att sakna mig". Jag släpper det krampaktiga grepp jag hållit runt hans överkropp och pressar mina läppar mot hans en sista gång. Vet, vet så väl, att jag aldrig kommer få nog av detta. Men att tåget avgår om två minuter och att vi måste skiljas åt nu.

Vi rör oss samtidigt, åt samma håll. Han på perrongen, jag genom tågvagnens mittgång. På väg mot olika platser, mot olika mål. Jag sätter mig ner på mitt säte (vagn 3, plats 32, eller var det kanske 36) och blickar ut för att möta hans blick. Han, mannen i mitt liv. Vi formar våra händer till hjärtan, slänger varandra slängkyssar och pressar handflatorna mot fönsterrutan, utan att för en millisekund släppa blicken från varandra.

Jag sitter på ett tåg i rullning på väg bort för ett tag. Saknaden slår mig, hårdare än på länge. Men jag tittar ut genom fönstret och finner att hans handavtryck är kvar; det har gjort spår i all smuts och damm som fastnat på fönsterrutans utsida. Jag ler för mig själv och jag vet, att fastän det är många dagar kvar, många mil kvar, innan vi ses igen, så är du inte bara kvar där och väntar på mig. Du finns med mig i varenda steg. Min älskade, älskade. 

Idag är allt bara minnen, och sådana bleknar med tiden

Det här blir kanske ett lite annorlunda inlägg som skiljer sig från mina tidigare, men jag måste verkligen kasta ut den här frågan till er. Det finns ingen annanstans jag kan vända mig. Och innan ni fortsätter: jag lägger in en extra varning angående prat om självskador/ärr. Läs inte vidare i inlägget om det är ett triggande ämne för er.
 
Så. Ett av de självskadebeteenden jag använde mig av tidigare var att skära, framför allt på låret. Det är varken någonting jag är stolt över eller ångrar. Jag döljer gärna mina ärr för att undvika blickar eller frågor, men betraktar dem personligen absolut inte som någonting fult per definition. De är en del av mig och vad jag gått igenom. Mest skada tog jag såklart inombords, men vissa av mina strider avspeglas också på min kropp och ärren tillhör den kategorin. Mer än så är det inte i mina ögon. Många av ärren har bleknat med tiden, för om jag inte minns fel så var senaste gången jag skar mig i november 2014. Det var drygt ett år sedan, med andra ord.

Men just den gången, den novemberkvällen, drog jag på mig vad som nu kommit att bli ett djävulens ärr på underarmen. Till en början var det nog inte särskilt illa, men jag var där och rispade allt djupare under typ två dygns tid och lät det aldrig läka ordentligt. Och DET ärret hatar jag mer än allt ont i livet. Det är liksom svullet, rodnat och hårt. Ibland känner jag av en pulserande smärta, men framför allt så kliar det. Vi snackar alltså dagligen här, och det känns verkligen inte bra. Det är påfrestande både kroppsligt men också psykiskt. Jag blir bokstavligen illamående när jag tittar på det ärret – det ser helt enkelt förjävligt ut och är verkligen enerverande. Som jag nämnde är min syn på mina ärr generellt väldigt avslappnad, men just detta smärtar mig verkligen själsligt. Allt oftare vill jag bara skära bort det helt för att sedan kunna åka in på sjukhuset och få det sytt ordentligt för att det ska läka finare. Ja, ni fattar. Helt ohållbart. Detta inlägg är till exempel skrivet i affekt för att jag precis såg det under lysrörsljus och jag. står. fan. inte. ut. längre. Kan en göra någonting åt sådana ärr? Finns det någon kräm att köpa? Jag är tacksam för all hjälp jag kan få. Puss, ta hand om er.